Uppenbarligen

Otroligt trött på Blogsome! Flyttat allt till  uppenbarligen.wordpress.com Välkommen att läsa och följa!

Hur utövar då en pappa sitt föräldraskap, dvs sina skyldigheter gentemot det barn han en gång varit med om att sätta till världen, när tiden är knapp och varje ord och handling måste vara väl reflekterad samtidigt som umgänget ska bedrivas lite lagom otvunget och avslappnat så att en relation mellan två människor kan normaliseras och upprätthållas. Nedan följer ett exempel på hur jag närmade mig problematiken senast jag gavs möjligheten att träffa min 13-åring.

Efter det veckovis regelbundna handledningssamtalet i skolan, kom pojken hem till mig för lite umgänge. Vi gick på hundpromenad eftersom både pojken och hunden behöver röra lite på sina kroppar. Under promenaden talar vi om många saker som hur det hänger ihop med val av hundras i förhållande till bilden av hundägaren som manlig, vad manlighet är, hygientekniska spörsmål, slaveri, prostitution, maktperspektivet i att köpa en annan människa som slav - om än under kortare tidsperiod, exploatering av utsatta människor.

Vi pratade också mycket om pojkens skola eftersom han varit på handledningssamtal och vårdnadshavarna fått e-post om läget på studiefronten. Pojken berättar att han känner sig missnöjd med sin prestation i svenska, även om han tycker det är tråkigt. Trots att han känner att han är duktig på spanska så finns det tydligen vissa synpunkter från läraren. Tillsammans kom vi fram till att problemet i spanskan kan vara att det inte känns helt naturligt att bilda meningar. Troligen beroende på grammatiska skillnader mellan svenska och spanska. Jag försöker förklara att det kommer att klarna vartefter och kännas naturligt om man bara tragglar på lite. Plötsligt sitter det där, liksom ett sorts mentalt muskelminne. I svenskan är det svårare att sätta fingret på problemet utan att jag satt mig in i föreliggande arbetsuppgift, som lyckligtvis finns i skolväskan, så vi kommer överens om att titta lite på den hemma vid köksbordet efter promenaden.

Väl hemma med svenskauppgiften på köksbordet visar det sig ganska snabbt att han faktiskt lagt ned arbete på att läsa om upplysningen och romantiken, men inte fått lära sig hur man närmar sig en text analytiskt - hur man exempelvis letar i en text efter tidstypiska tecken på upplysningstidens anda i Dafoes berömda kioskvältare. Pojken sade att han kände att det var skönt att få lite hjälp. Jag talade om för honom att han kan få så mycket hjälp han behöver men att han själv måste komma hit med arbetsuppgifterna för att jag ska kunna göra mitt jobb som pappa. Självklart kan man tycka att jag underlättar boendeförälderns arbetsbörda, men jag väljer att bortse från det patetiska ställningskriget och ser till mitt barns bästa istället. Dessutom är min son och vår relation något som sträcker sig långt bortom juridik, taktik och småaktig revanschlusta. Det finns helt enkelt inget viktigare. Men det är ju bara hur jag betraktar min uppgift som förälder - och jag antar att alla föräldrar har sin egen syn på vad det innebär att vara förälder och vad som är viktigt här i livet.

Jag tänkte åskådliggöra detta genom att publicera de två vårdnadshavarnas svar på det meddelande handledaren skickade till oss båda - som enbart avhandlade läget i fyra olika skolämnen. Jag tycker de på något vis talar för sig själva. Med hänvisning till personuppgiftslagen har jag ersatt personnamn med alternativ identifikation som inte går att härleda till person, utan enbart till roll eller funktion. Båda vårdnadshavarnas svar gick till såväl handledare som motpart. Handledaren svarade till mig redan dagen efter. Motpartens svar har antingen uteblivit eller inte delgivits mig.

Motpartens svar: Tack för info efter ert ph! Pojken har pratat en hel del om att han har rest efter sjukveckan men inte har vetat vad resten varit egentligen. Kan passa på också och informera dig om att pojkens buss hem går 15.20. Han kände att det fanns risk att ni trodde att han ändrat tiden för att kunna smita tidigare. Missar han bussen blir det ytterligare 1 h väntan.

Mitt svar: Hej och tack för informationen. Personligen upplever jag en hel del frustration över att vara ytterst begränsad i min föräldraroll på grund av vårdnadstvisten. Jag träffar pojken i bästa fall några timmar i veckan - ibland mindre - och under den tiden ska vi inte bara fungera i en relation typ förälder/barn - vi har också uppgift att återupprätta kontakten mellan oss genom att bara "vara" i varandras sällskap. Det innebär att under denna minimala tid är det ganska mycket som ska rymmas. Detta olyckliga scenario, som bland annat finner sitt ursprung i en demonisering av pappan som den stränga och olämpliga föräldern, har underblåsts av Kunskapsskolans kurator, vilket föranleder att jag anser att Kunskapsskolan har ett lite större ansvar utöver det vanliga i att se till att pojken får det stöd han behöver i sina studier - eftersom jag aktivt förhindrats (och fortfarande förhindras) att fungera i en sådan roll.

Idag har vi haft möjlighet att titta lite närmare på ämnet svenska. Min uppfattning om problematiken är att pojken utför arbetsuppgifterna, men har inte försetts med bra verktyg för att klara ut uppgiften. Han läser texten som skönlitterär, men sätter inte alltid det han läser i samband med instuderingsfrågorna. Problemet är alltså av studieteknisk karaktär - i min värld handlar det förstås om textanalytisk metodik - att aktivt söka efter exempelvis något karaktäristika för upplysningstidens framtidstro i det som Dafoe skriver - vilket jag har försökt förklara och förenkla för honom vid köksbordet och jag tror att han tog till sig mina tips på ett bra sätt. Kanske kan vara ett bra spår för svenskaläraren att spinna vidare på. Allt blir ju oftast enklare om man har rätt verktyg. Tiden räckte även till för att reda ut vad som pojken känner är svårt i spanskan. Vad vi kom fram till var att meningsbyggnad var en stötesten. I övrigt slutförde pojken under sin tid hos umgängesföräldern de 12 frågorna om Svenska Akademien. Som jag uppfattade det, kände han att det var skönt att få hjälp med arbetet. Jag tror inte han uppfattade mig som sträng.

Jag har fortfarande högst begränsad tillgång till loggbok och eftersom vår tid tillsammans är begränsad, skulle jag uppskatta en liten blänkare i mailen efter varje PH-samtal, så jag kan få möjlighet att fungera så gott det går i min stympade föräldraroll - i varje fall när det rör pojkens studier och sociala situation i skolan. Med hänvisning till det ovan nämnda, tycker jag att det är en fullständigt rimlig begäran från pojkens ena vårdnadshavare till Kunskapsskolan.
Det handlar ju trots allt enbart om barnets bästa.

Mina barn har aldrig någonsin varit till besvär. Allt vi gjort tillsammans har varit en obeskrivlig källa till glädje. Jag förtjänar inte det här. Mina barn förtjänar det definitivt inte.

Efter att under en tid läst på om vårdnadstvister, samhällsstrukturer, genusdebatt och vadat mig igenom många desperata och arga pappor som vägras umgänge med sina barn efter skilsmässa, går det fortfarande att hitta guldkorn bland alla foruminlägg.

Leif Otterström brukar skriva klokheter på forumet minpappa.nu på Facebook. "[…] Enligt min advokat så har "minst" en av dom inblandade i en vårdnadstvist en personlighets störning. Den kan visa sig på olika sätt och den har inget med kön att göra. Den som är drivande i en vårdnadstvist där utredningar och anklagelser kommer först efter en separation kan nog tänkas ha någon form av psykisk sjukdom som utmynnar i kontrollbehov, hämnd eller på något annat sätt. Dom här människor har även en stor förmåga att dupera andra och ljuger helt ohämmat. Jag tycker det är dags att skrota hela systemet med familjerätter och domstolar när det gäller barn. Att göra det är dessvärre omöjligt eftersom Föräldrabalken-Socialtjänstlagen-Brottsbalken går i varandra. Om det här skulle påbörjas nu så skulle det ta minst tio år att genomföra. Alternativet är att familjerätterna får en underavdelning där det finns specialutbildat folk som tar sig an dom svåra fall där det oftast bara finns ord emot ord att gå på."

Ur mitt, och förmodligen många andras perspektiv, är det ett högst rimligt antagande, tillika ett konstruktivt förslag på hur det ska gå att komma tillrätta med vanvettigheterna. Tveksam till om det skulle ta 10 år att genomföra. Problemet är snarare att det överhuvudtaget inte går att genomföra, med hänvisning till att Svårje i första hand strävar efter konsensus och breda lösningar. Att komma överens är ju knappast på motpartens agenda. Snarare handlar det om att splittra och söndra.

Ett annat inlägg från en man som jag tror tjänar på att anonymiseras, eftersom han valt att utbilda sig till socionom, konstaterar att kurslitteratur beskriver fadern som den sekundära föräldern. Undrar vad som blev av universitetens brösttoner om kritiskt tänkande och god forskningssed. I egenskap av underrepresenterat kön i ovan nämnda utbildning, har mannen dessutom fått klä skott för minpappa.nu och känt sig tvungen att gå i försvar - alltså enbart baserat på hans kön, då han personligen inte befinner sig i vårdnadstvist. Kanske borde man anmäla sig till socionomutbildningen. Det kan ju inte vara något som kräver någon större intellektuell ansträngning eftersom betyget "G" är det högsta som är möjligt att åstadkomma i varje moment.

Tillbaka till kloka och systematiska herr Otterström, som plöjt sig genom SOU 2007:52 (Beslutanderätt vid gemensm vårdnad mm) och ger oss ett utdrag från sid 89.

"Ett överförande av vårdnaden till en av föräldrarna är en åtgärd med mycket ingripande verkningar. På kort sikt kan kanske ett sådant steg åstadkomma en lösning i en angelägenhet som för barnets skull snarast kräver ett ställningstagande. I ett längre perspektiv finns emellertid en uppenbar risk för att barnets relation och tillgång till den andra föräldern förändras för all framtid. Det faktum att en förälder fråntas hela det rättsliga ansvaret för barnet kan nämligen en gång för alla omintetgöra en samarbetsrelation mellan barnets föräldrar, men också försvåra barnets kontakter med den förälder som inte längre är delaktig i beslut rörande barnet. Priset för föräldrarnas oenighet i någon väsentlig fråga som rör barnet betalas sålunda ofta under resterande del av barnets uppväxt, vilket kan tyckas särskilt högt i de fall då föräldrarna i övrigt har kunnat samarbeta kring barnet och fungerat väl i vårdnadsrollen. Det sagda kan naturligtvis komma i konflikt med det faktum att domstolen har till uppgift att fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna (se 6 kap. 2 a § andra stycket FB)."

"Domstolen måste också beakta målsättningen att föräldrar skall ha gemensam vårdnad i samtliga fall där detta är bäst för barnet. Trots att tvistefrågan uppfattas som så viktig att en talan om ensam vårdnad väcks, kan således domstolen komma fram till att gemensam vårdnad är den långsiktigt bästa lösningen för barnet. Barnet har under mellantiden blivit föremål för en i många fall uppslitande process, i praktiken helt i onödan. Kravet på samförstånd i relation till barnets bästa. Också i de fall då den gemensamma vårdnaden kan hållas ihop med vissa samarbetssvårigheter – dock ej så stora att ensam vårdnad framstår som ett lämpligare alternativ – kan läget bli spänt när olika handlingsalternativ står till buds. Kravet på enighet inom ramen för gemensam vårdnad kan i sig vålla konflikter, där den dominerande frågan mellan föräldrarna blir vem som skall ”ge efter”. Det är i sådana lägen lätt hänt att barnet används som slagträ i konflikten."

Fascinerande att det tillsatts en utredare som ser med nyktra ögon på den bizarra verklighet där det juridiska stöts mot det sociala och mänskliga. Kanske det går att skönja en strimma av hopp - även om det bara är en SOU, så finns ju alltid möjligheten till en diskursförändring i en mer mänsklig inriktning.

En ung människas undringar och tankar lägger ofta grund till något att fundera på. På promenad med min 13-åring härom dagen avbröts vi av ett telefonsamtal från min motpart i inledningen av ett samtal som handlade om ifall jag skaffat en stor hund med anledning av att en stor hund skulle vara mer manligt att visa sig ute med än en liten hund. Nu ramlade vi ur det gryende samtalet på grund av yttre störningsmoment under vårt snålt tilltagna utrymme för umgänge, men jag känner så här i efterhand att frågan är väl värd att ventilera.

För det första, om det ska generaliseras något om olika kategorier av människor och val av hundras eller hundstorlek, så ligger det kanske ett visst mått av sanning i att en liten hund, typ mops, är något som lätt förknippas med en senior kvinna. Å andra sidan är jag personligen flera gånger om dagen ute med familjens korsning av sydafrikansk mastiff/schäfer/collie och kan konstatera att en hel del herrar i närheten verkar föredra cocker spaniel. Många yngre kvinnor jag möter är ofta i sällskap av maffigt fina hundar av modell rottweiler, amstaff, dobermann och schäfer. En snubbe tvärs över min gård har en riktigt stilig rottis-hane förstås… ja, det verkar bli komplicerat att säga någonting om denna fråga i största allmänhet.

Däremot kan jag ju, paranoid som jag är, tänka mig hur min 13-åring kan ha kommit på tanken att jag har skaffat en stor hund med hänvisning till manlighet. Då kanske det är på plats att lägga korten på bordet om mig och min manlighet. Kanske är det mest skrämmande att jag inte har några större problem med min manlighet eller min bild av mig själv som man. Jag har delaktig i att sätta två barn till världen och försökt fostra dem efter bästa förmåga. Det kan ju inte gärna bli mer manligt än så. Jag är dessutom lyckligt omgift med en otroligt stark, intelligent och bländande vacker kvinna. Så vitt jag vet verkar hon ganska nöjd med min manlighet.

Vad skulle då, ur ett generaliserande perspektiv, kunna spräcka bilden av min manlighet? Kanske är det min före detta mammas evighetstjat om att jag har tummen mitt i handen, alternativt saknar läshuvud? Att min ex-hustru anser att jag är en homofob som hellre har sex med män eftersom jag hatar kvinnor (Ja, det är lite motsägelsefullt men jag citerar blott)? Kanske är det för att jag använder mig av smink när situationen påkallar. Kanske är det på grund av att jag utför all sorts hushållsarbete, eller handlar det om mitt djupt rotade ointresse för sport, idrott och att skruva på gamla skrotbilar. Möjligen kan min dotters skolkamrats pappas uttalande om att jag ser ut som pippilotta i håret påkalla osäkerhet över min identitet - som faktiskt inte nödvändigtvis måste vara könsrollsbunden. Ursäkta mig, men är jag inte först och främst människa?

Så - för att göra ett evighetsraljerande uthärdligt - varför har jag då en stor hund? Faktum är att familjen har ju redan en liten skogskatthona och en papillon, så när vi beslutade oss för att utöka cirkusen i hushållet ville jag inte ha ytterligare ett pälsdjur som fastnar i hålfoten när jag ska ta mig ur TV-soffan. Att jag sedan håller på att bryta både armar och ben av mig när jag snubblar över det senaste familjetillskottet var kanske inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men jag är lite novis som hundägare. Märkligt nog känner jag mig precis lika manlig när jag rastar båda hundraserna. Jag är mer fokuserad på att inte frysa till is under denna gudsförgätna årstid på denna helvetiska breddgrad. Tacka vet jag katter.

"Människors lämplighet som förälder avgörs inte av om man lever i en parrelation". Denna uppenbarlighet basuneras ut på SVD:s sida Brännpunkt. Nu är ju inte biologi min akademiska disciplin men när jag kollade senast så verkar det ganska problematiskt att utföra insemination på en homo sapiens av hankön. Detta bjuder ju på en möjlighet att vända resonemanget 180 grader, vilket oftast brukar framkalla illamående hos människor vars stämband vibrerar snabbare än hjärnan kan formulera en tanke.

Om nu singelkvinnor ska ha laglig rätt att fortplanta sig genom insemination och slippa ha oket av en man hängande kring halsen, vilket jag givetvis stöder och har full förståelse för, så betyder det i samma andetag att en singelman ska ha laglig rätt till att få sitt barn buret av en surrogatmamma och kunna känna sig säker på att slippa en kommande vårdnadstvist som sitt barn. Det är ingenting annat än jämlikt - lika rättighet för båda könen.

Hur känns det nu när du smakat lite på detta? Nu när dina sociala och strukturella normer fått stötas och blötas lite med tanken. Kanske känner du att din uppfattning om jämlikhet kommer i konflikt med etik, moral och norm? Om så är fallet, och du har mod i barm nog att erkänna det för dig själv, så blir förstås nästa fråga given: Varför?

Ett av de åtaganden som motparten gått med på i medlingen mellan advokaterna var att verka för att ett umgänge med pappan ska komma till stånd. Ett sådant verkande är ju omöjligt att föra i bevisning annat genom förändring och resultat. Hittills har inte mycket hänt, men det var ju heller inte så vidare otippat. har under flera dagar skickat sms till min dotter men varken fått leveransrapport eller svar, vilket till sist föranledde att jag skickade e-post till motparten med en förfrågan om ifall en nummerändring skett och att det glömts bort att meddela mig. Enligt utsago hade flickans telefon gått sönder, men att hon skulle ringa upp mig.

Någon timme senare ringer den lätt pressade flickan och förklarar att telefonen låst sig efter den senaste nedtankningen av någon app. Jag tipsar om en bra reparatör och undrar om hon har lust att träffas något på sportlovet. Min dotter svarar att hon måste vara med mamma eftersom hon varit borta och skyndar sig att avsluta samtalet. Om detta ska tolkas som om motparten varit borta, så kan man fråga sig varför flickan inte vistades hos sin pappa under den tiden. Motparten uttryckte ju en gång sin vilja att själv bli tillfrågad i första hand om att ta hand om barnen om jag hade förhinder under den tid barnen hade delat boende. Nu gäller förstås helt andra regler. Om det ska tolkas som om min dotter varit hemifrån, vilket knappast är troligt eftersom hon ringde sin bror när han var här och ville låna hem en Wii-kontroll, så kan man ifrågasätta varför den delade vårdnadshavaren inte informerats. Det är uppenbart att motparten helt saknar ambition att verka för sin del av uppgörelsen. Det kommer att bli mer besvär för alla inblandade.

Det är förstås fruktansvärt att en 11-åring känner att hon måste vara hemma för sin mammas stöd - eller som jag en gång röt via e-post till min motpart: Väx upp för helvete!

Att jag är jätteledsen över att vi inte får vara tillsammans och att jag har gråtit floder nästan varje dag.
Att jag tänker på dig nästan varje timme som jag är vaken.
Att jag inte är arg på dig. Ingenting är ett barns fel.
Att jag saknar dig och blir glad när du kommer.
Att du också mår dåligt ibland eftersom du tvingats välja mellan dina föräldrar. Det är ingenting ett barn ska behöva göra, men jag vet hur det känns eftersom jag själv fick göra det när jag var 10 år gammal.
Att du börjar vänja dig vid hur saker och ting är just nu.
Att kärleken mellan oss vinner eftersom den är stark och inte går att förstöra.
Att varenda sekund vi är tillsammans är så otroligt mycket värt.
Att jag aldrig har ljugit eller kommer att ljuga för dig. Jag lovade ju att alltid tala sanning när du föddes.
Att jag aldrig har övergivit dig. När det verkat som om jag har varit tyst och osynlig så har jag bara gjort saker för ditt bästa som inte har märkts eller som du inte fått veta.
Att det du tror kanske inte är sant. Fråga så försöker jag förklara.
Att det inte är så lätt att alltid göra rätt. Ibland blir det fel. Förlåt!
Att jag har skilt mig från din mamma, men inte skilt mig från dig.
Att jag inte valt någon eller något annat före dig.
Att du alltid är välkommen när som helst.
Att här finns alltid kärlek, någon som bryr sig, lyssnar och är intresserad av dig.
Att du är efterlängtad av oss alla. Det är så tomt utan dig.

Men mest av allt ska du veta att du är så otroligt älskad!

Hallå därute alla genusentusiaster. Ni har väl lagt märke till Felias nya outhärdliga TV-reklam där en pappagestalt uppenbarar sig tillsammans med ett mindre barn. Jag förutsätter helt kallt att reklammakarna driver med stereotypa föreställningar, men ibland är satir lite svårbegripligt och kan lätt resultera i att människor helt oreflekterat nickar i samförstånd och håller med. "Ja, precis sådär är det ju!" Scenariot ter sig enligt följande. Pappapersonen ska natta ett barn, samtidigt som ett sportevenemang ska gå av stapeln i TV. Det finns ingen kommunikation eller några andra tecken på en relation mellan pappafiguren och barnet, så även om man vid första anblicken kan tänka sig att snubben är barnets pappa, så får man intrycket av att han är "barnvakt" till sitt eget barn samtidigt som mamman - som är centralfiguren i barnets värld på grund av pappans oförmåga att engagera sig och knyta an känslomässigt till sitt barn, har fått "ledigt" eller "egen tid".

Ungen är i vilket fall som helst inte speciellt trött, men sportevenemanget (alla karlar älskar att se när andra karlar svettas kollektivt) börjar ju snart så goda råd är dyra. Han funderar desperat på hur han ska få barnet till drömmarnas värld så snabbt som möjligt och försöker lista ut vilken sagobok som kan vara mest tidseffektiv, ifall en bag-in-box skulle sänka ungen, eller om fysiskt ansträngande barnarbete skulle kunna vara lösningen på dilemmat. Självklart väljer barnet den största boken som godnattsaga och snubben sörjer att han missar ett sportevenemang, prioritet nummer ett framför sitt eget - eller vilket barn som helst. I ett annat klipp misslyckas pappan med att ha nattat barnet, som ropar tillbaka honom just som han är på väg ut ur rummet. Snubben stönar "åh nej".

Så, kära genusdebattörer. Känner ni er kränkta ännu? Kanske är det så att reklambyrån, som fakturerat Felia dyra pengar för att några förståsigpåare ska krysta fram illa genomtänkt TV-reklam, har kvoterat in en majoritet av kvinnor i sin propagandasmedja, eller kanske är det ett gäng snubbar som delat på en back pilsner och försöker driva med sig själva och den stereotypa manlighetsbilden? Eller är det bara dåligt och uttråkande utan genusförtecken? Är det egentligen möjligt att känna sig kränkt av idioter som riktar ett idiotiskt försäljningsbudskap till idioter? Nu kan jag i och för sig skriva under på att fördumningen av massan står högt på den politiska agendan - oavsett partikulör - och visst har Felia en gång varit statligt ägt och förmodligen utfört alltför många avlyssningar som klarat sig undan offentlighetens ljus. Kanske är det ett uttryck för KD:s familjepolitik?

Självklart kan jag leverera en lösning till Dig - Man/Pappa, som inte kan prioritera mellan TV-tablån och ditt barn och dess behov. Varför inte sätta ungen i knät och kolla på matchen samtidigt som ni myser och småpratar lite? Somnar barnet är det ju bara att låta det sova där det befinner sig. Vad är problemet? Gör skit tillsammans. Det är det som är kvalitet. Tillsammans är inte vad man gör, utan att man är tillsammans.

I Family Justice Review Final Report från november 2011 finns så mycket matnyttigt att ta till sig för det svenska systemet. Först och främst är det uppfriskande att läsa en brittisk "SOU" som, till skillnad från svenska utredningar som ofta lägger fokus på konsensus och det politiskt och diskursivt korrekta "flavour of the month", koncenterar sig på de mer pragmatiska delarna och aktar sig noga för att frångå sakfrågan. Att sedan tonen är brittiskt korrekt höjer ju bara läsvärdet. Jag inser att ingen orkar sätta sig in i det här en lördagmorgon, men jag tänkte lyfta två väsentligheter ur rapporten. Dessa berör två riktigt massiva stötestenar som verkar vara ypperligt svårlösta när rättssystemet möter verkligheten och människor av kött och blod. Det handlar givetvis om barnens röst i separationen/konflikten, samt föräldrarnas ansvar att verka för barnens bästa och inte använda barn som vapen i sina personliga små patetiska vendettor.

Om barnens rätt att komma till tals, har jag ju skrivit förut och påpekat att det med dagens metodik kanske tas alltför stor hänsyn till barns åsikter då de lätt kan manipuleras av boendeförälder, att de oftast saknar mognad att fatta så pass avgörande beslut, att systemet lägger en alltför stor börda på barnens axlar. Glädjande nog har denna brittiska SOU fått upp dessa frågor på dagordningen i sitt remissförfarande. För mig personligen bekräftar det bara min ståndpunkt, samtidigt som det förkastar motpartens uppfattning om att manipulation inte äger rum, att jag uppfattar konspirationer som inte finns, att motparten går barnens ärenden för att se till barnens bästa - att det är barnens vilja motparten representerar och att det är bäst för barnen att de själva får besluta om vilken av vårdnadshavarna som skall stå för den vardagliga kontakten och föräldraskapet. No such thing, Sherlock!

2.24 The panel’s interim proposals were built on the need to ensure that children’s interests are truly central to the operation of the family justice system. We strongly support the rights that children have both as individuals and as participants in decisions that affect them. Decisions should take the wishes and feelings of children into account and children should know what is happening and why. We proposed:

• the Family Justice Service should ensure that the interests of children and young people are at the heart of its operation;
• children and young people should be given age appropriate information which explains what is happening when they are included in disputes being dealt with by the Family Justice Service; and
• children and young people should as early as possible in a case be supported to be able to make their views known and older children should be offered a menu of options, to lay out the ways in which they could – if they wish – do this.

2.26. Respondents asked for more detail, particularly about how children would be heard within the different processes of public and private law. This is discussed in the relevant chapters. People also rightly urged the need for great care in consulting children, for this to be handled sensitively and to take into account the child’s age and understanding.

2.28. We agree with those who pointed to the need to give the child a voice without putting them in the position of decision maker.

2.31. Some respondents were concerned about the risk of manipulation by parents, other family members or family justice professionals, speaking often from personal experience.

Att föräldrar behöver påminnas om sin funktion i barnens liv är inget annat än uppenbart. Glädjande nog ger denna brittiska utredning konkreta förslag som kan hjälpa dysfunktionella, separerade föräldrar att fokusera på sin uppgift i livet. Under rubriken Making parental responsibility work finns några delar som kan vara väl värda att lyfta fram.

4.9. The starting point for both parents to achieve shared parental responsibility must be education. Then following separation, parents must be helped as far as possible to grasp their roles and responsibilities so that they can cooperate in their parenting.

4.11. We propose that separating couples should go first to an information hub (paragraphs 4.74 – 4.79) to give them ready access to a wide range of information and direction to further support as appropriate. This should emphasise shared parental responsibility throughout. The hub should:

• focus parents to consider the needs of their child first, emphasising that a child will benefit from a continued relationship with both parents, where this is safe;
• support parents to resolve their issues independently;
• direct them to find available support to resolve any disputes outside of court;

4.19. Strong involvement of both parents with their children before separation helps ensure that this continues after separation. Research shows that when parents share parenting more fully before separation they will be more likely to share parenting after separation. But with or without that the need after separation is to keep both parents focused on what is best for their children. This will include persuading each to recognise the importance of the other in the child’s life and the need for the child to keep a meaningful relationship with both parents where it is safe to do so. Separating parents must be encouraged, in consultation with their children, to develop flexible agreements to fit their circumstances.

4.20. Parenting after parting is one of the most important, difficult, sensitive and emotive areas of family law. As we noted in the interim report many parents, usually fathers, feel that the private law system is biased. We found that advice given by solicitors to non resident parents is based on court norms and typical case outcomes, which can perpetuate this perception.107 However, courts start from the principle that contact with both parents will be in the interests of the child, unless there are very good reasons to the contrary.

Den brittiska undersökningen är inte tvärsäker på att delad vårdnad och delat boende alltid är i barnens bästa intresse, men är samtidigt intelligent nog att påpeka svårigheterna med att lagstifta om sociala relationer, tolkningsproblematik och definitionsproblematik. Vad innebär egentligen "meningsfull relation" och är verkligen kvantitet likställt med kvalitet i umgänge. Det är alltså ett ifrågasättande som rör frågan om det är meningsfullt att räkna antalet timmars umgänge eller utfört praktiskt föräldraskap, eller om innehållet i den tid barnet har tillsammans med sin förälder kan anses som meningsfullt. Det ställer ju frågan på sin spets om vad som är meningsfullt. Självklart är det kontraproduktivt att vara bokstavstrogen och tvinga barnet att "sitta av" tid med en förälder.

Samtidigt menar jag att upprätthållande av en meningfull relation kräver ett visst mått av tid, rutin, kontinuitet. Barnens vardag och relation med en förälder borde rimligtvis vara av vardagskaraktär och spänna över samtliga områden som hör ett föräldraskap till, allt från dagliga vardagsritualer som att sova, vakna, äta, skolaktiviteter, fritidsaktiviteter, familjeaktiviteter, eller kanske bara umgås helt kravlöst framför TV:n. I en meningfull relation ingår även element som att vara osams eller oense eller helt enkelt bara ha tråkigt tillsammans och sitta och sura. Allt är inte roligt hela tiden och varför skulle barnen leva i någon sorts skyddad verkstad från det som känns jobbigt. Det kan knappast ligga i barnens intresse. Det är lite som Alfons Åbergs farmor säger när de städar ut julen tillsammans: Om man inte har tråkigt, när ska man då veta när man har roligt?

Klokt nog avstår den brittiska utredningen från att formulera lagförslaget med luddiga uttryck som "meningsfulla relationer" men problematiken kvarstår i hur det är möjligt att med juridiska medel formulera sociala relationer och barns rättigheter. Kanske tvår det brittiska lagförslaget sina händer i viss mån, men å andra sidan så är det ändå snudd på en omöjlighet att leda vissa fenomen som "manipulation" och "meningfull relation" i bevisning. Det som det brittiska förslaget gör riktigt bra och tydligt är att ansvaret ska ligga hos föräldrarna och att det juridiska systemet ska få föräldrarna att komma till insikt om sina funktionella roller i barnens liv och samarbeta. Juridiken påtar sig alltså en roll som samhällsuppfostrare.

4.51. The aim would be to support parents to focus on the best interests of their child and make agreements on the range of issues about their care post separation, rather than just the narrow issues of contact and residence so that:

• focus remains on the details of a child’s day to day arrangements and care, rather than on status in relation to residence or contact;
• the agreement would set out in advance what the ground rules are for the child’s care in certain given situations (for example how decisions about future schooling are to be approached, or the division of time between one parent’s home and the other), so that both parents know the position; and
• the number of potentially disputed issues is reduced.

Men visst är det oändligt komplicerat att se till barnens bästa, speciellt när personliga känslor och relationer finns med i bilden. Visst är man rädd i all sin otillräcklighet och frustration över hur illa det kan gå, fastän man tycker att man gör allt från så gott man kan, till rätt, och ibland är helt ute och cyklar. Förutom sunt förnuft och gott omdöme finns ju egentligen bara två iskalla rättesnören att förhålla sig till - lagstiftning och tid. Till sist får tiden och "resultatet" i form av vuxna avkommor utvärdera vad som blev bra och vad som blir mindre bra.

Tillbaka till ordningen då. Nu råkar Sverige vara det land som är mest framstegsfientligt och krampaktigt paradigmtroende, så någon förändring av lagar och praxis är inte att förvänta sig inom det närmaste årtiondet. Förhoppningsvis kan det brittiska förslaget hjälpa Sverige att förändra tonläget i diskursen - när Sverige är redo för det nya, skrämmande som formuleras utanför de politiska gränserna.